Närhet till en M.G. MGA

Kärlek. Intimitet. Närhet.

Besvarade känslor.

Fundament i de sanna relationerna mellan människa och bil.

Jag har aldrig haft en så intim relation med någon bil, som den jag hade med min M.G. MGA i början av 1970-talet.

En bil jag älskade att hata.

En 58:a, med 68 hästkrafters stötstångsmotor, 1500 kubik, trumbromsar runt om, ekerhjul och en förförisk instrumentbräda. Runda vackra tavlor, vita siffror på svart botten. BRG, naturligtvis, även om jag nog hade njutit lika mycket av ett exemplar i färgen ”Old English White”.

Ett kombiinstrument för vattentemp och oljetryck fullbordade gränssnittet mellan förare och maskin, liksom stel bakaxel, halvelliptiska bladfjädrar och en osynkroniserad etta.

Oljetrycksmätaren ville jag inte gärna titta på. Den fladdrade som en ilsken ormtunga på ett olycksbebådande sätt.

Jag körde, njöt av direktkontakt med mekaniken. Växelspaken straffade mig (om jag var oförsiktig) med en högljudd och rättfram tillrättavisning från kuggar och axlar, inifrån växellådshusets dunkel.

Ratten var tunn, styrningen direkt och de två SU-förgasarna kunde i sina bästa stunder snörvla till som brittiska bulldoggar med svår andnöd.

Jag körde, levde, njöt.

Och fyllde på olja.

Accelerationen från stillastående till 100 var en affär på mer än 16 sekunder. Gjorde mig inget, jag visste att Stirling Moss 1957 hade slagit rekord i Bonnevilles saltöken i USA med M.G. EX 181 (en experimentföregångare till MGA) med ”ungefär” den motor som jag hade (om än kompressormatad och på 290 hästar).

393 km/h! Moss kommenterade rekordet med orden ”i stor sett samma motor som sitter i BMCs vardagsvagnar. Tänk på det nästa gång ni ser en Austin eller Wolsley!”

Jag tänkte på det varje gång jag körde min M.G. MGA. Under alla sekunder det tog mig att nå 100 km/h medan jag insöp

brittisk ingenjörskonst från the Abingdon Factory, av vissa för alltid kallad ”the Pavlova Factory”.

En av de tidigare innehavarna av fabriken (då en läderfabrik), en Mr Frazer, beundrade den ryska ballerinan Anna Pavlova så mycket att han uppkallade anläggningen efter henne år 1912.

Kärlek. Okänt för mig dock, om känslorna var besvarade mellan Mr. Frazer och Anna Pavlova.

1930 tog Morris Garages över fabriken. ”And the rest is history”. I alla bemärkelser.

Fotnot: Anna Pavlova var mest känd för sin roll i baletten ”Den Döende Svanen”.

Alla jämförelser mellan denna roll och den brittiska bilindustrin svanesång under 1970-talet är givetvis helt oavsiktliga.