Magoo

Jag tänker ibland på Magoo. Och på Hot Rod-färder genom neonstinn, ljummen Los Angeles-natt. Vi kom bra överens, Magoo och jag. Att följa hans skapande i Hot Rod-ateljén, 7821 Alabama, Unit 21, Canoga Park, California, USA under en tid var en ynnest. (Just det – Frank Zappaland, också! Inte långt från Magoos ateljé byggde Zappa sin studio ”The Utility Muffin Research Kitchen”.)

Magoos bilbyggen stod på förkromade pallbockar. Fläckfri heltäckningsmatta i ateljén. Fasta nycklar som smycken på väggarna. Dick ”Magoo” Megugorac var i 40-års-åldern, jag knappt 30. Snubben var magisk och magin smittade.

Året var 1976. Jag fick en stark impuls att överge allt jag hade omkring mig, aldrig återvända till Sverige. Flytta in på en tältsäng i garaget i Canoga Park. Tills jag hittat någonstans att bo i Marina del Ray. Eller flyttat in hos praktikanttjejen så flörtat så våldsamt och kroppsnära med mig hos optikern på Sepulveda Boulevard, häromdagen när jag behövde nya glasögon. Vad denna mörka skönhet anbelangade, kunde jag tänka mig att vara mycket närsynt…

Och sen be Magoo lära mig allt han kunde – och det skulle förmodligen ta en livstid.

Jag identifierade Magoo som en Hot Rod-purist, en man som i sin mest blomstrande medelålder byggde äkta, strama Hot Rods. Stil- form- och färgsäkert som en Picasso. Old school, men ändå med blick för nutidens trender och möjligheter. Han byggde den amerikanska sportbilens heliga urmoder.

Utgångsmaterialet var enkelt: Ford. Roadster. Årsmodeller 1929 – 32. Sa Magoo ”32:a” så var det en Ford han menade. ”Simple as that!”

Magoo tog till vara all Hot Rod-byggandets individualism, alla särdrag från bakgårdar och skjul, från saltöknars rekordförsök, från bilkyrkogårdars övergivna plåtskelett, sönderbrända av Kaliforniens sol, till att skapa ”Poetry in motion”.

En Magoo-roadster visar i form och färg automobilens urkraft – utan att spänna en enda muskel. Eldsflammor över huven.

Det räcker med Magoos älsklingsfärg – ”Indian red”.

Det var länge sedan vi hade kontakt, Magoo och jag. Men jag ser honom ibland för min inre syn, nu i 85-årsåldern, på väg genom öknen i en 32:a, hustru Lois vid sidan (hon sydde alltid klädslarna).

” Ridin´along in my automobile, my baby beside me at the wheel…”

Gamla Hot Rodders dör inte…de bara bleknar bort, långsamt. Men bilarna de byggde kommer att leva kvar. Och inspirera framtida generationer av amerikanska sportbilar.

Jag tänker ibland på Magoo, den alltid unge Magoo.

Fotnot: ”Magoo” har inget att göra med den närsynte tecknade figuren med samma namn. ”Folk kunde inte uttala mitt efternamn liksom sluddrade förbi det. Lät som Magoo. Så då fick det bli så. Magoo,” sa Magoo.