J-M Fangios åskmuller

”Grand-mère” hade länge ett litet korsvirkeshus, byggt på Napoleon I:s tid. Inte långt från Rouen-les-Essarts. I Normandie. Ett av Frankrikes vackraste landskap och där ligger byn Morsan, som en skimrande idyll.
     Landskapet är genombrutet av vänliga, vindlande vägar. Det är alltid nära till aromrika ostar. Mustig cider. Saftiga biffar. Friska grönsaker. Smakfulla äpplen. Salta ostron. Allt!
     Går man in på ett café för en förfriskning, tillsammans med sin hund, blir hunden alltid serverad först. Vatten i en skål under bordet.
     ”Grand-mère” var in i sin 80-årsålder rastlös, alltid på resa. Jag och min fru fick ta hand om det lilla huset. Våra barn växte upp där, vi njöt all vår lediga tid i det gröna Normandie under 25 år. I bland jag tog en promenade en voiture  till Rouen (där Jeanne d´Arc brändes på bål). Dels fascinerades jag av ”Robert Djävulens” borgruin (läskig ), dels ville jag nosa runt  Rouen-les-Essarts (ännu läskigare).
     Ta Nürburgrings nordslinga, komprimera den, gör den totalt oförlåtlig… Rouen-les-Essarts! Stortävlingar åren1951-1993.
     Graham Hill sa, när han kört landsvägsbanan för första gången 1962:
     ”It demands a certain amount of courage”.  Right, Mr. Hill! 
      Man kan skrämma vettet ur sig, än i dag, i de branta nedförsbackarna genom Virage des Six Fréres, mot Virage du Nouveau Monde.
      Jag vet, för jag har prövat. I en 1,2-liters hyr-Clio. Schabblar man är risken stor att man möter en ny värld…
      Argentinaren Juan-Manuel Fangio (1911-1995), femfaldig världsmästare (1951, -54,-55, -56, -57) gjorde en av sina största F1-tävlingar här.
     Bilbalans bortom naturlagarna.
      Jag stötte ihop med Fangio en gång, när jag hastade genom depån i Monza, tidigt 1970-tal. När jag såg vem jag knuffat till, skolpojkstirrade jag häpen, uppspärrade ögon, vidöppen mun. Fick ett vänligt leende tillbaka. Hastade vidare, hade bråttom.
     En dag, mer en tio år efter Fangios död, längs den vägsträckning som återstår av Rouen-les-Essarts-banan, hittade jag en lös gammal vägbeläggningsklump, knytnävstor, på det ställe där bestämde jag mig för Fangio måste ha träffat apex i full fyrhjulssladd, på väg mot segern med  Maserati 250 F, den 7:e juli 1957. Chassienummer 2529. Jag lade den heliga apexstenen i det förfallna trädgårdsskjulet i byn Morsan. Och där fick den ligga.
     Grande-mére sålde huset en julidag för något år sedan. Vid uppbrottet letade jag i all den bråte som kan samlas i ett trädgårdsskjul.
     Ingen sten.  Någon hade städat undan den. Tryckande värme. Jag satte mig sorgset på en gammal huggkubbe i ek.
     Tungt åskregn rullade in över slätten. Jag tittade ut över fälten och kossorna genom en ridå av slagregn. Tänkte på texter i de argentinska tidningarnas dödsannonser och dödsrunor till Fangios minne, många på temat: ”Om ni hör muller i skyn, tro inte att det blir regn och åska. Det är Fangio som testar en bil.”

     Fotnot: Anledningen till att jag hade så bråttom genom Monzadepån var att jag hade en avtalad tid för intervju med Emerson Fittipaldi.  ”Den nye Fangio”, var arbetsrubriken Trots att Fittipaldi är från Brasilien och Fangio från Argentina. Samma kontinent, i alla fall.

./.